Robot

Köra bil, jobba, köra bil, jobba, köra bil... Hundra mil och trettio arbetstimmar på två dagar. Uppe klockan fem på morgonen och hemma klockan två på natten dagen därpå. Jag känner mig som en robot, som bara går och går och går utan särskilt mycket mat eller sömn. Men det går, tack vare min fina familj som väntar och stöttar och alltid finns där :)

Malcolm lär sig nya saker varje dag. Han står stadigt nu och går nästan själv. Håller ena handen och håller balansen själv, men vill inte riktigt släppa taget än. Springa är roligt, och klättra. Upp på bänken under fönstret och upp i fönsterkarmen. Upp i soffan och göra kullerbyttor. Hela vägen uppför trappan när mamma och pappa har glömt att stänga grinden. Upp på stolen och därifrån upp på bordet. Dra ut en låda och klättra upp i den.

Kurragömma är kul också. Under bordet, bakom gardinen, in i nästa rum och stänga dörren. Och så vinkar han. Hej Ronja, hejdå mamma, godnatt Pappa...

Nu ska han äta själv, med sked. Ner i yoghurten och in i munnen. Uppochner så det blir yoghurt överallt, men roligt är det. Och han ska vara med på allt. Stå på stolen och baka bröd, stoppa handen i degen, smaka på den, deg överallt. Vattenmelon, ta själv Nyskuren direkt från skärbrädan, en i varje hand. Mata hunden med skalet.
Skala bananen själv, äta upp bananen och smaka lite på skalet också. Kasta bananskalet på hunden.

Busunge. Han sover gott på nätterna då.

En fantastisk far har han också, som leker med honom och ser till att han är mätt och har torra blöjor. Som är där när mamma jobbar och kör bil, jobbar och kör bil...

Jag längtar efter ett hem, ett eget hus någonstans dit jag kan komma varje kväll efter jobbet. Där jag kan vakna i armarna hos min fantastiske man och äta frukost tillsammans med min underbara son, varje dag. Närmare än hundra mil...

Nästa vecka ska jag köpa möbler till mitt splitter nya kontor och hämta min ganska nya firmabil. Sen är det bara hemmet som saknas. Och kanske ett bröllop :)