Inte riktigt som planerat

I lugnet efter en mycket kort säsong har chefen dragit igång en drös spännande produktutvecklingsprojekt, och fort ska det gå! Rädd för att gå miste om en chans att påverka framtida sortiment på grund av en massa fareanalyser och ISO-dokument som ska vara färdiga på fredag, stod jag hemma i köket och exprimenterade till nio igår kväll med mjöl och vispar och skålar över högt och lågt. Jag sorterade kakor i burkar och hastade ner recepten i min röda skrivbok ägnad för just detta ändamål och packade iordning allt på köksbordet. Förberedde till och med kaffekokaren så att jag bara behövde trycka på knappen imorse!

När jag vaknade hade det hunnit bli kallt på golven trots att vi eldade tills det var varmt som i en bastu igår kväll och jag kröp djupt ner under täcket med min kaffekopp, fullt påklädd. Sen pussade jag Eric hejdå och gav mig iväg till jobbet.

När jag kört i en halvtimme kom jag att tänka på kakorna, som stod kvar på köksbordet hemma...

Jag blev lite besviken på mig själv då, men tänkte sen att eftersom Stefan (som hyser en alldeles speciell kärlek till mina kakor) inte var hemma så kunde de stå kvar där tills imorgon.

Eftersom det är hög tid att serva bilen hade jag bokat tid på bilverksta'n och eftersom jag lastat bilen full med ved igår, parkerade jag på baksidan fabriken och bar ut dammsugaren med förlängningssladd. Sen ställde Jukka snällt upp och gjorde mig sällskap till verksta'n med sin bil så att jag kunde lämna min.

Tillbaka på fabriken igen ringde jag och försäkrade mig om att Eric var vaken och gav honom, utan några förväntningar numret till en tandläkare jag litar på. Knappt hade jag hunnit börja med pappersarbetet förrän han ringde tillbaka och meddelade att han lyckats få en tid lite senare samma dag!

Eftersom han kräver massor av lugnande för att inte hyperventilera bestämde vi att jag skulle köra och eftersom tandläkaren inte vill skriva ut räkningar i onödan bestämde vi att jag skulle betala sålänge. Jag förklarade läget för min chef så fort hon kom till jobbet och bad om förskott. Med hennes omedelbara godkännande ringde jag vår revisor som numera också är ekonomiansvarig för fabriken. Han förklarade att han tagit ledigt för att hämta fru och son på BB och jag gratulerade så mycket och sen lovade han att försöka hjälpa mig i alla fall.

Två timmar senare hade jag pengarna på kontot och satt i passagerarsätet brevid en alltmer spänd Eric. Däremellan hade jag hunnit kolla mailen, gjort klart alla dokument jag påbörjat igår och börjat på nya, förberett morgondagens möte och packat ner laptop, pärmen med alla råvaruspecifikationer, block, penna och litteratur i väskan. Med så mycket arbete framför mig får jag dåligt samvete av att lämna jobbet klockan elva på förmiddagen, så då tar jag med mig jobbet istället.

Jag sneglade lite på Eric, fortfarande lite förvånad över att han faktiskt ringt och bokat tid alldeles själv, trots sin rädsla. Jag tänkte att jag var stolt över honom, att det krävs mycket mod... eller olidlig smärta för att övervinna den skräck som borrade in klorna allt djupare ju närmare staden vi kom, med resultatet att färden gick allt långsammare och konversationen allt trögare.

Eric parkerade motvilligt, klev motvilligt ur bilen, väntade otåligt tills jag stoppat i alla mina mynt i parkeringsautomaten som saknade kortläsare, gick mycket långsamt längs gatan tills vi hittade rätt port och stod sedan kvar utanför. Jag undrade om han skulle vända nu och springa därifrån då han motvilligt gav med sig och klev in genom porten. Långsamt uppför fyra trappor, in i väntrummet och ut lika fort igen. Jag kände illamåendet så tydligt att jag belv yr bara av att se på dig och efter en timmes promenad i solen och en varsin cappuccino på bryggan hade de lugnande tabletterna fortfarande inte verkat.

Tandläkaren ringde och bad dig komma en halvtimme tidigare och en mörk skugga föll över ditt ansikte. Du reste dig med en suck från bryggan och gick långsamt gatan upp. Jag fick gå in och köpa cigaretter åt dig, eftersom du glömt dina i bilen och tandläkaren måste ha lagt märke till paniken hos dig eftersom han genast skickade ut dig i väntrummet igen med två valium.

Du lugnade dig en aning och tackade nej till mitt sällskap, varpå jag plockade fram block och penna och påbörjade arbetet med att analysera varje enskild råvara som används på fabriken för att försöka lista ut vilka mikroorganismer som kunde tänkas tycka om dem och hur de kunde bekämpas eller, om något gick snett gynnas. Efter en dryg timme var du färdig och jag hade fått gjort massor.

Eftersom du hade ännu ondare nu än förut, stannade vi på apoteket i Åmli och köpte smärtstillande. Jag passade även på att snabbhandla lite käk. Vi plockade upp Stefan och Silje-Marie i Treungen och jag fick hjälp att röja i köket innan de gav sig ut i skogen medan jag lagade mat åt oss. Soppa och nybakt bröd. Vi satte på en film, eldade i kaminen och kröp in båda två i min varma blå poncho i soffan och sen kom svampplockarna hem igen. Stefan lagade mat åt sig och Silje-Marie på svampen de hittat och så såg de klart filmen tillsammans med oss.

Nu myser de framför teven, storebror håller liv i brasan och Eric sover förhoppningsvis, sedan ett par timmar tillbaka. Om jag skulle göra honom sällskap kanske? Eftersom min bil står kvar på verkstan ringde jag grannen lite högre upp på fjellet och frågade om vi kunde samåka till Åmli imorgon och det lät som om hon ser fram emot mitt sällskap :)