Stress

Usch det är mycket på jobbet nu, för mycket. Att jag tillbringar dagarna småspringande är inget jag mår dåligt av, tvärt om så blir ju konitionen bättre :) Att jag inte hinner med allt jag borde trots långa dagar ser jag som en chans att lära mig prioritera ännu bättre. Att jag råkar glömma lunchen är inte heller hela världen, jag får ju middag när jag kommer hem och svälter knappast. Oavsett hur mycket jag jobbar så finns det alltid mer att göra, men det är jag ju van vid.

Det som däremot blir för mycket är att jag har svårt att släppa jobbet när jag kommer hem. Att samla alla tankar på jobb och lägga dem åt sidan har jag alltid gott om tid till i den timslånga bilresan hem. Men stressen sitter kvar och drabbar mitt humör som i sin tur går ut över grabbarna därhemma. Jag hatar verkligen mig själv för det. Där har det gått för långt.

Tyvärr finns det inte så mycket jag kan göra, mer än att försöka tygla mitt humör och gå undan när jag inte klarar det. Som ägaren sa idag när han var här och intervjuade vår förmodade nästa chef (mycket trevlig norska i 40-års åldern som tyckte att febriken verkade "väldigt spännande") så kan jag helt enkelt inte bli sjuk nu, för då stannar allt. Stress är ju lagom passande nu då...