Ingenting är som det brukar vara.
Allt är uppochner.
Kaos.
Tydligen har min chef varit sjukskriven en tid, men det är det ingen som har märkt eftersom han varit på jobbet som vanligt och han har inte sagt nåt. Förrän igår då han samtidigt passade på att nämna att han har sagt upp sig. Han sa också att han inte skulle komma till jobbet idag, eftersom han egentligen är sjukskriven och det märks ju att han inte mår bra. Så idag när han kom till jobbet frågade jag lite försiktigt vad han gjorde här. Då har han kört sexton mil för att kopiera några timlistor! Jag är uppriktigt orolig, frågade varför han besvärar sig så mycket med något som vem som helst av oss andra kan göra. Han satt senast igår och talade om för ägaren hur mycket han litar på mig och Jukka. Men i verkligheten lyckas han alltid hitta på någon ursäkt för att komma till jobbet fastän han inte behöver och inte alls borde. Jag sa åt honom att åka hem igen, vilket han gjorde. Jag trodde allt var bra tills Jukka kom in på mitt kontor med chefens arbetstelefon som han alltid har med sig, aldrig någonsin lämnar på jobbet.
Strax därefter fick vi besök av ägarens son, som förutom ett styrelsemöte per år inte har särskilt mycket med fabriken att göra. Han undrade hur det gick för oss eftersom chefen ringt och varit bekymrad för en massa saker. Saker som vi alltid skött exemplariskt. Jag sa att det går väl hur bra som helst och visade honom runt i fabriken så att han kunde se själv. Han snackade lite med Jukka som sa samma sak, sen lämnade han sitt visitkort och sa att han skulle återkomma nästa vecka. Kul att de bryr sig, men jag undrar vad som pågår i chefens huvud egentligen... Han har inte varit sig själv de senaste månaderna, sedan diagnosen ungefär.
Efter det fick vi besök igen av två unga killar från fackföreningen som undrade hur sommararbetarna trivs. Jag undrade om de inte ville ställa sina frågor till någon av sommararbetarna istället, men de ville hellre snacka med mig, mutade mig till och med med godis :P
Dagen har förövrigt varit hyfsat produktiv. Jag har lyckats hålla alla i arbete då Jukka hela tiden envisats med att skicka sysslolösa killar (tjejerna är tydligen mycket bättre på att hålla sig sysselsatta utan att behöva fråga hela tiden) till mig, fabriken är ren och fin, produkterna håller högsta kvalitet, alla tar hygienen på allvar och jag har till och med hunnit påbörja en handlingsplan till införandet av ISO-standarden som ska vara klart innan årsskiftet (eller till hösten om allt går som jag tänkt)!
Allt är uppochner.
Kaos.
Tydligen har min chef varit sjukskriven en tid, men det är det ingen som har märkt eftersom han varit på jobbet som vanligt och han har inte sagt nåt. Förrän igår då han samtidigt passade på att nämna att han har sagt upp sig. Han sa också att han inte skulle komma till jobbet idag, eftersom han egentligen är sjukskriven och det märks ju att han inte mår bra. Så idag när han kom till jobbet frågade jag lite försiktigt vad han gjorde här. Då har han kört sexton mil för att kopiera några timlistor! Jag är uppriktigt orolig, frågade varför han besvärar sig så mycket med något som vem som helst av oss andra kan göra. Han satt senast igår och talade om för ägaren hur mycket han litar på mig och Jukka. Men i verkligheten lyckas han alltid hitta på någon ursäkt för att komma till jobbet fastän han inte behöver och inte alls borde. Jag sa åt honom att åka hem igen, vilket han gjorde. Jag trodde allt var bra tills Jukka kom in på mitt kontor med chefens arbetstelefon som han alltid har med sig, aldrig någonsin lämnar på jobbet.
Strax därefter fick vi besök av ägarens son, som förutom ett styrelsemöte per år inte har särskilt mycket med fabriken att göra. Han undrade hur det gick för oss eftersom chefen ringt och varit bekymrad för en massa saker. Saker som vi alltid skött exemplariskt. Jag sa att det går väl hur bra som helst och visade honom runt i fabriken så att han kunde se själv. Han snackade lite med Jukka som sa samma sak, sen lämnade han sitt visitkort och sa att han skulle återkomma nästa vecka. Kul att de bryr sig, men jag undrar vad som pågår i chefens huvud egentligen... Han har inte varit sig själv de senaste månaderna, sedan diagnosen ungefär.
Efter det fick vi besök igen av två unga killar från fackföreningen som undrade hur sommararbetarna trivs. Jag undrade om de inte ville ställa sina frågor till någon av sommararbetarna istället, men de ville hellre snacka med mig, mutade mig till och med med godis :P
Dagen har förövrigt varit hyfsat produktiv. Jag har lyckats hålla alla i arbete då Jukka hela tiden envisats med att skicka sysslolösa killar (tjejerna är tydligen mycket bättre på att hålla sig sysselsatta utan att behöva fråga hela tiden) till mig, fabriken är ren och fin, produkterna håller högsta kvalitet, alla tar hygienen på allvar och jag har till och med hunnit påbörja en handlingsplan till införandet av ISO-standarden som ska vara klart innan årsskiftet (eller till hösten om allt går som jag tänkt)!
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar