Eftersom jag slitit hårt med förkylning i tre dagar har det inte hänt så värst mycket mer än att förkylningen blivit värre medan jag tagit igen mig. Lördagen tillbringade hela familjen på hotellet, jag är inte den enda som kännt mig lite krasslig. Då mamma och pappa uttryckt en önskan om att få hitta på något på egen hand promenerade Anneli och jag själva ner på byn på morgonen, där vi började dagen med frukost på ett mysigt kafé. Därefter promenerade vi hem igen eftersom Anneli lämnat sitt snus på hotellrummet och utan snus efter frukost försmäktar alla i hennes närvaro...
Därifrån fick vi sedan sällskap av resten av familjen minus pappa som var krassligast denna dag. Vi strosade runt lite i de små butikerna i stadens trånga gränder och jag hittade snart ett par nya sandaler, de gamla favoriterna gick på övertid redan förra sommaren och efter dammiga grusvägar och saltvatten hade de nu gett med sig totalt. Patrik hittade en snygg hatt i vilken han – tillsammans med någon av sina snygga skjortor, påminner lite om Ragnar i Jönssonligan. Mamma lämnade snart oss andra för att möta pappa vid bussen som skulle ta dem till favoritstranden Stafilos, men när vi andra återvände till hotellet någon timme senare satt de båda och tog igen sig på balkongen istället, så krasslig var pappa.
Resten av dagen tillbringades på hotellet där vi roade oss med en varsin bok, lite kortspel och det normala grälandet inom familjen. Richard är besviken på alla oss andra som aldrig vill göra honom sällskap på stan om nätterna. Han har tydligen haft oturen och hamnat lite för långt ifrån oss andra i syskonskaran, trots att han är den som åldersmässigt står närmast någon av oss andra. Både Anneli och jag har för längesedan tröttnat på utelivet i stan och Patrik är fortfarande för ung, alternativt för ointresserad av att möta nya människor utanför Internet. Stora delar av veckan har därför bestått av umgänge inom familjen för alla utom Richard – Familjen Nyman och Richard rätt och slätt. Middagen denna kväll intogs för omväxlings skull på en pizzeria där vi fem delade på två pizzor för två (två redan ganska mätta personer att döma av pizzornas storlek) medan Richard åt och umgicks på annat håll. Jag borstade tänderna och kröp ner under täcket med detsamma när vi var tillbaka på hotellet vid halv nio.
På söndagsmorgonen vaknade jag efter totalt en timmes någorlunda djup sömn och övervägde noga att stanna där jag låg, i sängen resten av dagen. Men tillslut tog jag ändå mig själv i kragen, kravlade mig upp och stoppade i mig ett par panodil mot värken i bihålorna. Någon frukost orkade jag inte få i mig och ombord på segelbåten somnade jag snart på den solvarma durken längst fram i fören. Jag vaknade några timmar senare i en hamn där jag valde att stanna på båten och försöka få i mig något ätbart. En banan och en nektarin senare var jag mätt och belåten och somnade om. Nästa gång jag vaknade puttrade vi in i en vik på den härifrån tillsynes öde ön Alonissos och det kröp fram att min familj roat sig hjärtligt åt min nästan-medvetslöshet, som Richard även passat på att fotografera på mycket nära håll medan kaptenen och hans besättning istället varit smått bekymrade för min hälsa. Efter den djupa sömnen kände jag mig betydligt piggare och orkade utan större svårigheter klättra med upp till det kloster som byggts på en bergskam vid öns norra spets under 1200-talet. Att solcellerna på dess tak tillkommit senare var en ren gissning från vår sida.
Kaptenen var god på engelska och en uppskattad och mycket duktig historieberättare, vi skrattade mycket åt humorn i hans mer och mindre sannfärdiga historier. Rundvandringen på klostret, där vi för övrigt fick äran att möta 100 % av klostrets innvånare (en enda munk, några mulåsnor och en undulat i sin bur) var mycket intressant. Vi fick bland annat ingående och målande beskrivningar av hur 1200-talets olivkvarn och -press som fortfarande fanns kvar skulle användas. Därefter klättrade vi ner och hoppade i havet innan vi serverades en fantastisk middag. Grönsallad, grekisk potatissallad, ris, bröd och vitlök-med-tsatziki serverades med valfri dryck. Food for the beautiful swedish lady sa kaptenen och räckte över en tallrik fullastad med läckerheter som jag faktiskt fick ner mer än hälften av! Vi lade ut och snart sov jag gott igen, ännu har jag inte funnit den säng som går upp emot en segelbåt till havs!
Vi seglade runt till öns södra sida som såg om möjligt ännu mer öde ut än den norra, bortsett från en gammal man som slagit sig ner på stranden brevid sin fullastade mulåsna. Här blev det bad i fyrtiofem minuter och mamma blev övertalad av den ensamresande engelska medpassageraren Jane att hoppa med henne från däck och då kunde ju inte jag vara sämre, trots att jag inte hade särskilt stor badlust. Men saltvattnet rensade luftvägarna ganska bra och jag fick låna Richards utrustning och snorkla en stund. Därefter höll jag mig vaken nästan hela vägen till Alonyssos lilla huvudstad (ön var bevisligen inte så öde trots allt) där vi gick iland i en timme för att släcka törsten på någon skuggig taverna. Under hela resan pratade vi med Jane om allt möjligt och hon gjorde oss sällskap på tavernan tillsammans med kaptenen som också deltagit i våra samtalsämnen såväl som skrattsalvor. För skrattade gjorde vi, massor.
När vi, efter ytterligare en av mina tupplurar nådde hamnen i Skopelos och gick iland i skymningen ångrade jag inte en sekund att jag tvingat min sjuka kropp upp ur sängen tolv timmar tidigare, men strax därpå blev det mycket värre. Jag var helt ödelagt redan innan vi nådde fram till resturangen, men tvingade trots allt i mig några grönsaker från den utsökta grekiska sallad som beställdes och serverades åt mig innan jag släpade mig ner till hotellet och stupade i säng. Drogad med ytterligare ett par panodil lyckades jag somna tillslut och sov ända tills pappa väckte oss strax efter fem imorse.
Nu har vi packat ihop alla våra saker och flyttat ut från det lilla hotellet Spitalia på ön Skopelos, åkt buss de 300 metrarna till hamnen och katamaran därifrån till hamnen på Skiathos. Där klev vi en dryg halvtimme senare ombord på ny buss som tog oss till hotellet där jag nu befinner mig. Lite mera space, lite bättre standard, fortfarande havsutsikt, lite längre bort från centrum och trots det mer oväsen från trafik och förbipasserande. På vägen hit diskuterade vi eventuella rumsbyten på grund av luftkonditionering som vissa av oss tydligen är mer känsliga för än andra, störande storebrorsor som ränner fram och tillbaka om nätterna, med mera. Men efter en snabb titt i de nya rummen beslutade Anneli att hon minsann inte mot några villkor ville byta mitt sällskap mot någon av brödernas, luftkonditionering eller ej. Vi ska tydligen dela dubbelsäng i en vecka. Samtidigt som tanken slog mig på den jag helst hade delat sängen med just nu, ringde denna fantastiska varelse och fick mig att glömma min hemska förkylning för en stund. Det verkar som om tillvaron därhemma kommer att ordna sig till det bästa trots allt och för det är jag outsägligt glad.
Eric: Hjertelige gratulasjoner til jobben og alle muligheter! Gleder meg til å komme hjem til deg snart!
Stefan: Stort grattis i förskott du älskade unge storebror! Hoppas du får en fantastisk dag imorgon!
Därifrån fick vi sedan sällskap av resten av familjen minus pappa som var krassligast denna dag. Vi strosade runt lite i de små butikerna i stadens trånga gränder och jag hittade snart ett par nya sandaler, de gamla favoriterna gick på övertid redan förra sommaren och efter dammiga grusvägar och saltvatten hade de nu gett med sig totalt. Patrik hittade en snygg hatt i vilken han – tillsammans med någon av sina snygga skjortor, påminner lite om Ragnar i Jönssonligan. Mamma lämnade snart oss andra för att möta pappa vid bussen som skulle ta dem till favoritstranden Stafilos, men när vi andra återvände till hotellet någon timme senare satt de båda och tog igen sig på balkongen istället, så krasslig var pappa.
Resten av dagen tillbringades på hotellet där vi roade oss med en varsin bok, lite kortspel och det normala grälandet inom familjen. Richard är besviken på alla oss andra som aldrig vill göra honom sällskap på stan om nätterna. Han har tydligen haft oturen och hamnat lite för långt ifrån oss andra i syskonskaran, trots att han är den som åldersmässigt står närmast någon av oss andra. Både Anneli och jag har för längesedan tröttnat på utelivet i stan och Patrik är fortfarande för ung, alternativt för ointresserad av att möta nya människor utanför Internet. Stora delar av veckan har därför bestått av umgänge inom familjen för alla utom Richard – Familjen Nyman och Richard rätt och slätt. Middagen denna kväll intogs för omväxlings skull på en pizzeria där vi fem delade på två pizzor för två (två redan ganska mätta personer att döma av pizzornas storlek) medan Richard åt och umgicks på annat håll. Jag borstade tänderna och kröp ner under täcket med detsamma när vi var tillbaka på hotellet vid halv nio.
På söndagsmorgonen vaknade jag efter totalt en timmes någorlunda djup sömn och övervägde noga att stanna där jag låg, i sängen resten av dagen. Men tillslut tog jag ändå mig själv i kragen, kravlade mig upp och stoppade i mig ett par panodil mot värken i bihålorna. Någon frukost orkade jag inte få i mig och ombord på segelbåten somnade jag snart på den solvarma durken längst fram i fören. Jag vaknade några timmar senare i en hamn där jag valde att stanna på båten och försöka få i mig något ätbart. En banan och en nektarin senare var jag mätt och belåten och somnade om. Nästa gång jag vaknade puttrade vi in i en vik på den härifrån tillsynes öde ön Alonissos och det kröp fram att min familj roat sig hjärtligt åt min nästan-medvetslöshet, som Richard även passat på att fotografera på mycket nära håll medan kaptenen och hans besättning istället varit smått bekymrade för min hälsa. Efter den djupa sömnen kände jag mig betydligt piggare och orkade utan större svårigheter klättra med upp till det kloster som byggts på en bergskam vid öns norra spets under 1200-talet. Att solcellerna på dess tak tillkommit senare var en ren gissning från vår sida.
Kaptenen var god på engelska och en uppskattad och mycket duktig historieberättare, vi skrattade mycket åt humorn i hans mer och mindre sannfärdiga historier. Rundvandringen på klostret, där vi för övrigt fick äran att möta 100 % av klostrets innvånare (en enda munk, några mulåsnor och en undulat i sin bur) var mycket intressant. Vi fick bland annat ingående och målande beskrivningar av hur 1200-talets olivkvarn och -press som fortfarande fanns kvar skulle användas. Därefter klättrade vi ner och hoppade i havet innan vi serverades en fantastisk middag. Grönsallad, grekisk potatissallad, ris, bröd och vitlök-med-tsatziki serverades med valfri dryck. Food for the beautiful swedish lady sa kaptenen och räckte över en tallrik fullastad med läckerheter som jag faktiskt fick ner mer än hälften av! Vi lade ut och snart sov jag gott igen, ännu har jag inte funnit den säng som går upp emot en segelbåt till havs!
Vi seglade runt till öns södra sida som såg om möjligt ännu mer öde ut än den norra, bortsett från en gammal man som slagit sig ner på stranden brevid sin fullastade mulåsna. Här blev det bad i fyrtiofem minuter och mamma blev övertalad av den ensamresande engelska medpassageraren Jane att hoppa med henne från däck och då kunde ju inte jag vara sämre, trots att jag inte hade särskilt stor badlust. Men saltvattnet rensade luftvägarna ganska bra och jag fick låna Richards utrustning och snorkla en stund. Därefter höll jag mig vaken nästan hela vägen till Alonyssos lilla huvudstad (ön var bevisligen inte så öde trots allt) där vi gick iland i en timme för att släcka törsten på någon skuggig taverna. Under hela resan pratade vi med Jane om allt möjligt och hon gjorde oss sällskap på tavernan tillsammans med kaptenen som också deltagit i våra samtalsämnen såväl som skrattsalvor. För skrattade gjorde vi, massor.
När vi, efter ytterligare en av mina tupplurar nådde hamnen i Skopelos och gick iland i skymningen ångrade jag inte en sekund att jag tvingat min sjuka kropp upp ur sängen tolv timmar tidigare, men strax därpå blev det mycket värre. Jag var helt ödelagt redan innan vi nådde fram till resturangen, men tvingade trots allt i mig några grönsaker från den utsökta grekiska sallad som beställdes och serverades åt mig innan jag släpade mig ner till hotellet och stupade i säng. Drogad med ytterligare ett par panodil lyckades jag somna tillslut och sov ända tills pappa väckte oss strax efter fem imorse.
Nu har vi packat ihop alla våra saker och flyttat ut från det lilla hotellet Spitalia på ön Skopelos, åkt buss de 300 metrarna till hamnen och katamaran därifrån till hamnen på Skiathos. Där klev vi en dryg halvtimme senare ombord på ny buss som tog oss till hotellet där jag nu befinner mig. Lite mera space, lite bättre standard, fortfarande havsutsikt, lite längre bort från centrum och trots det mer oväsen från trafik och förbipasserande. På vägen hit diskuterade vi eventuella rumsbyten på grund av luftkonditionering som vissa av oss tydligen är mer känsliga för än andra, störande storebrorsor som ränner fram och tillbaka om nätterna, med mera. Men efter en snabb titt i de nya rummen beslutade Anneli att hon minsann inte mot några villkor ville byta mitt sällskap mot någon av brödernas, luftkonditionering eller ej. Vi ska tydligen dela dubbelsäng i en vecka. Samtidigt som tanken slog mig på den jag helst hade delat sängen med just nu, ringde denna fantastiska varelse och fick mig att glömma min hemska förkylning för en stund. Det verkar som om tillvaron därhemma kommer att ordna sig till det bästa trots allt och för det är jag outsägligt glad.
Eric: Hjertelige gratulasjoner til jobben og alle muligheter! Gleder meg til å komme hjem til deg snart!
Stefan: Stort grattis i förskott du älskade unge storebror! Hoppas du får en fantastisk dag imorgon!
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar