Klockan var inte mer än fem när jag vaknade första gången. Vinden ven så att jag knappt kunde höra mina egna tankar, en dörr stod och slog långt borta och långt där nere kunde man höra vågornas raseri mot klipporna. Jag frös en smula, övervägde att stänga balkongdörrarna men vecklade istället ut täcket jag använt som stöd under kudden för att lindra förkylningen. Försiktigt, så att inte bandaget gled upp snurrade jag runt och somnade om. Jag har ärvt tre miljoner av morfar och bokar genast två enkelbiljetter till New Zeeland. Imorgon ska Eric och jag provköra nya bilar, det ser jag fram emot. Allting känns plötsligt så enkelt! Jag börjar fundera på om jag kanske skulle betala av alla lån först, det ska bli skönt att vara skuldfri. Långt borta letar sig solen in mellan gardinerna, det blåser fortfarande men inte lika hårt. Jag vill inte vakna, trivs bättre i drömmen där allt är så lätt, där jag frå vara nära Eric... Vi reser till New Zeeland! Kanske kommer vi hem någon gång, kanske inte... Så vaknar jag i alla fall, klockan är halv tio. Imorgon är det midsommarafton och jag önskar att jag var hemma. Då hade jag dragit med alla grabbarna och letat upp den största midsommarfest jag kunde hitta! Kanske blir det av nästa år, kanske inte...
Anneli vill åka båt. Det blåser och alla båtar ligger i hamn. Vi planerar under frukosten. På 388 meters höjd ligger restaurangen Panorama, mannen på mopeduthyrningen har satt stora kryss över alla vägar i norrgående riktning med motiveringen att det är för brant. Pappa vill åka upp till Panorama. Mamma har pratat med hyresvärden som menar att vägen dit är fin. Anneli sätter sig på tvären som vanligt och blir överkörd av oss andra, som vanligt. Jäkla gnällspik! Går det så går det, annars är det inte värre än att vi kan vända. Efter ett snabbt besök i byn för pengauttag och bensinpåfyllning är vi på väg uppför. Backarna blir brantare och brantare och snart ser vi Panorama. När de båda andra mopederna växlar ner går min och Richards allt trögare och snart står vi helt still. Richard kliver av och mopeden rullar baklänges ett par decimeter trots att jag gasar för fullt, men så tycks den bestämma sig för att ge backen ett ärligt försök i alla fall och lägger i en lägre växel i automatlådan. Vi klättrar sakta men säkert förbi Richard som kämpar på uppför backen. Efter den första branten ser jag redan nästa, som är ännu brantare och långt där bakom går Richard, sakta. Det är varmt åt vänsterbenet och jag slår av motorn. Vill du köra moped, frågar jag när Richard kommit ikapp. Det vill han förstås och under tiden tar jag en promenad. På nästa krön klättrar jag upp bakom lillebror och den lilla blå mopeden kämpar på upp till det sista krönet där resten av familjen väntar. Backarna planar ut något och snart befinner vi oss på vägen ovanför restaurangen. Vi parkerar och suger in en fantastisk utsikt. Långt där nere landar ett flygplan och bortanför det passerar de stora färjorna, Hellenic seaways och Speed Cat 1. Vi promenerar ner till Panorama och beställer något att dricka. Eric ringer och berättar om sina drömmar. Vi lyckas få i oss lite mat också innan vi reser vidare. Kastro nästa!
På öns norra udde ligger den gamla ruinstaden Kastro, dit öborna flyttade för att komma undan 1200-talets pirater och sjörövare. The paved road down byggdes så sent som förra året av EU-pengar och Anneli var inte nöjd med vägvalet. Hon parkerade vid vägkanten en kilometer innan parkeringen, eftersom mamma bestämt sig för att promenera resten av vägen och menade att det ju inte var så långt kvar. Trots att det var nedförsbacke hela vägen var Anneli sur som ett åskmoln när de kom ner och då hade vi fortfarande en kilometer kvar att gå från parkeringen. Vi andra svarade med fortsatt ignorering av allt gnäll och lät oss minsann inte dras ned i något dåligt humör. Vi hörde havet och vågorna på långt håll och i luften låg en välbekant doft av... oregano! Överallt växte de taggiga buskarna och dess lila blommor var mycket omtyckta av bina på ön.
På hemvägen besökte vi öns största kloster, Evangelina och tog en snabb fika på kafeterian ovanför innan vi rullade vidare nedför berget. Vi tog av på en smal grusväg som slingrade sig ner förbi flygplatsen och vidare ut till en mängd små stränder som låg öde idag på grund av vågorna. Vi småsprang mot vinden och lät medelhavets skummande böljor skölja över våra bara fötter. Varma lena vattenmassor som då och då kastade sig in med extra kraft, långt upp på stranden.
På väg in mot byn passerade vi öns enda trafikljus, som lyser rött bara då flygplanen passerar på sin väg in mot landningsbanan alldeles brevid vägen. Richard och jag svängde vänster i nästa korsning där de andra försvann åt höger. Lillebror behövde ett par solbrillor och jag kanske skulle försöka hitta ett par jag med när vi ändå var där. Vi gick in i den smala gränden och genade genom en butik ut till huvudgatan. I butiken hittade Richard en snygg skjorta och jag snubblade över en svindyr festklänning för halva priset som jag bara var tvungen att prova. Sen var det kört. En skjorta och en klänning senare var vi ute på huvudgatan och letade solbrillor i duggregn.
Anneli vill åka båt. Det blåser och alla båtar ligger i hamn. Vi planerar under frukosten. På 388 meters höjd ligger restaurangen Panorama, mannen på mopeduthyrningen har satt stora kryss över alla vägar i norrgående riktning med motiveringen att det är för brant. Pappa vill åka upp till Panorama. Mamma har pratat med hyresvärden som menar att vägen dit är fin. Anneli sätter sig på tvären som vanligt och blir överkörd av oss andra, som vanligt. Jäkla gnällspik! Går det så går det, annars är det inte värre än att vi kan vända. Efter ett snabbt besök i byn för pengauttag och bensinpåfyllning är vi på väg uppför. Backarna blir brantare och brantare och snart ser vi Panorama. När de båda andra mopederna växlar ner går min och Richards allt trögare och snart står vi helt still. Richard kliver av och mopeden rullar baklänges ett par decimeter trots att jag gasar för fullt, men så tycks den bestämma sig för att ge backen ett ärligt försök i alla fall och lägger i en lägre växel i automatlådan. Vi klättrar sakta men säkert förbi Richard som kämpar på uppför backen. Efter den första branten ser jag redan nästa, som är ännu brantare och långt där bakom går Richard, sakta. Det är varmt åt vänsterbenet och jag slår av motorn. Vill du köra moped, frågar jag när Richard kommit ikapp. Det vill han förstås och under tiden tar jag en promenad. På nästa krön klättrar jag upp bakom lillebror och den lilla blå mopeden kämpar på upp till det sista krönet där resten av familjen väntar. Backarna planar ut något och snart befinner vi oss på vägen ovanför restaurangen. Vi parkerar och suger in en fantastisk utsikt. Långt där nere landar ett flygplan och bortanför det passerar de stora färjorna, Hellenic seaways och Speed Cat 1. Vi promenerar ner till Panorama och beställer något att dricka. Eric ringer och berättar om sina drömmar. Vi lyckas få i oss lite mat också innan vi reser vidare. Kastro nästa!
På öns norra udde ligger den gamla ruinstaden Kastro, dit öborna flyttade för att komma undan 1200-talets pirater och sjörövare. The paved road down byggdes så sent som förra året av EU-pengar och Anneli var inte nöjd med vägvalet. Hon parkerade vid vägkanten en kilometer innan parkeringen, eftersom mamma bestämt sig för att promenera resten av vägen och menade att det ju inte var så långt kvar. Trots att det var nedförsbacke hela vägen var Anneli sur som ett åskmoln när de kom ner och då hade vi fortfarande en kilometer kvar att gå från parkeringen. Vi andra svarade med fortsatt ignorering av allt gnäll och lät oss minsann inte dras ned i något dåligt humör. Vi hörde havet och vågorna på långt håll och i luften låg en välbekant doft av... oregano! Överallt växte de taggiga buskarna och dess lila blommor var mycket omtyckta av bina på ön.
På hemvägen besökte vi öns största kloster, Evangelina och tog en snabb fika på kafeterian ovanför innan vi rullade vidare nedför berget. Vi tog av på en smal grusväg som slingrade sig ner förbi flygplatsen och vidare ut till en mängd små stränder som låg öde idag på grund av vågorna. Vi småsprang mot vinden och lät medelhavets skummande böljor skölja över våra bara fötter. Varma lena vattenmassor som då och då kastade sig in med extra kraft, långt upp på stranden.
På väg in mot byn passerade vi öns enda trafikljus, som lyser rött bara då flygplanen passerar på sin väg in mot landningsbanan alldeles brevid vägen. Richard och jag svängde vänster i nästa korsning där de andra försvann åt höger. Lillebror behövde ett par solbrillor och jag kanske skulle försöka hitta ett par jag med när vi ändå var där. Vi gick in i den smala gränden och genade genom en butik ut till huvudgatan. I butiken hittade Richard en snygg skjorta och jag snubblade över en svindyr festklänning för halva priset som jag bara var tvungen att prova. Sen var det kört. En skjorta och en klänning senare var vi ute på huvudgatan och letade solbrillor i duggregn.
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar