Idag är dagen med många viljor och de flesta har fått sina igenom. Mamma antydde redan igår att hon ville sova länge, ända tills hon vaknade. Jag föreslog att Anneli och jag skulle ge oss iväg på egna äventyr under förmiddagen eftersom vi hittills har varit vakna före åtta båda två. Bara mr President är vaken före oss, vid soluppgången runt sex ungefär. Det var säkert just därför vi istället sov extra länge idag. Åtminstone gjorde Anneli det, själv var jag pigg vid åtta som vanligt, men knappast utvilad – som vanligt. Jag vaknar ofta om nätterna av att någon kliar mina soleksem – jag själv oftast. Annars sover jag ganska gott i hotellets hårda säng.
Alla sov tills de vaknade och vi käkade frukost länge, jag flera gånger. Vid elvatiden kom städerskan och hon var inte blyg att gå rakt in till folk oavsett om de var klädda eller inte. Tur att vi inte heller är särskilt blyga av oss då. Efter tolv kom vi iväg i alla fall och följde småvägarna (läs: steniga åsnestigar) mer eller mindre norrut efter mina önskemål. Det var lite besvärligt att ta sig fram med motorcykel för oss ovana förare och lite knixigt även för mr President och hans skeptiska fru, dessutom lyckades vi köra vilse och hamnade mitt ute i ingenmansland i en liten bergsby vid namn Mourtero. Men utsikten var oslagbar och det var ett fantastiskt äventyr! Det är alla överrens om nu när vi är välbehållna på hotellet, även om vissa (Anneli) var en smula irriterade på mina vägval i virrvarret av åsnestigar uppe i bergen.
Med blåsor i händerna av de kassa bromsarna och allt styrande mellan stora stenar, djupa hålor och diken i vägen var det en befrielse att komma ut på den smala landsvägen igen! Jag kände mig redan betydligt tuffare och drog gasen i botten på varenda liten raksträcka så att vinden slet i min frukosttallrik till hjälm tills jag var nära att kvävas av de hårt spända remmarna och det var underbart! Vi stannade vid Stafilos, stranden där vi tillbringade hela tisdagen och missade bussen på hemvägen och där gick vågorna höga i de varma vindarna. Jag la mig i skuggan under ett bambuparasoll med de sista sidorna i storebrors bok och försökte låta bli att avundas övriga familjemedlemmars glada skratt och lek i vågorna. Soleksem är inget jag kan rekommendera, men är tacksam över att få låna grannens kortisonsalva.
Det är mycket jag inte berättat ännu, kom att tänka på det nu när jag nämnde grannarna. Mamma mötte en av sina kunder på planet och började fundera på vilka fler bekanta hon kunde tänkas stöta på. Det visade sig snart att våra hotellgrannar på våningen under , som vi tillbringat hela tisdagen brevid på stranden utan att lägga märke till, var ingen mindre än mammas kusin Kicki och hennes man Hasse, samt deras vänner Anita och Johnny. Mycket trevliga!
Kan även passa på att berätta om mammas och pappas husdjur som bosatt sig på deras balkong, närmare bestämt inuti ett trasigt bordsben. Den påminner lite om en stor skalbagge utan skal, eller en svart humla med blå vingar. Den låter dock mer som en stor skalbagge när den flyger. Det finns många underliga insekter på ön, de flesta påminner om de vi har i norden fastän de är mycket större. Myrorna är stora som termiter och spindlarna är sällan mindre än kaffefat, dock inga fågelspindlar. Det vimlar av insekter och syrsorna spelar överallt. Skulle tro att de många ödlorna lever gott på ön. Hittills har vi sett alltifrån små salamandrar och kamouflerade geckos till stora gröna varelser som traskar över vägen. Rovfåglarna, som vi sett mycket av idag lever nog också gott här.
Nu ska vi ge oss ut och käka middag och lämna tillbaka motorcyklarna som är dammiga av grus och sten från åsnestigarna i bergen. Jag kan lätt gissa vad som står på menyn idag, åtminstone vad gäller dryck. Hittills har alla hållit sig till samma vätska – pappa, Anneli och Richard tackar aldrig nej till Mythos, den lokala ölen på ön medan mamma håller sig till vatten. Patrik dricker cola förstås och jag upptäcker nya smaker nästan varje dag i form av fruktjuice. Apelsin, jordgubb, körsbär, melon, banan... Det råder ingen brist på fantasi när det gäller att placera frukt i en mixer i alla fall!
Alla sov tills de vaknade och vi käkade frukost länge, jag flera gånger. Vid elvatiden kom städerskan och hon var inte blyg att gå rakt in till folk oavsett om de var klädda eller inte. Tur att vi inte heller är särskilt blyga av oss då. Efter tolv kom vi iväg i alla fall och följde småvägarna (läs: steniga åsnestigar) mer eller mindre norrut efter mina önskemål. Det var lite besvärligt att ta sig fram med motorcykel för oss ovana förare och lite knixigt även för mr President och hans skeptiska fru, dessutom lyckades vi köra vilse och hamnade mitt ute i ingenmansland i en liten bergsby vid namn Mourtero. Men utsikten var oslagbar och det var ett fantastiskt äventyr! Det är alla överrens om nu när vi är välbehållna på hotellet, även om vissa (Anneli) var en smula irriterade på mina vägval i virrvarret av åsnestigar uppe i bergen.
Med blåsor i händerna av de kassa bromsarna och allt styrande mellan stora stenar, djupa hålor och diken i vägen var det en befrielse att komma ut på den smala landsvägen igen! Jag kände mig redan betydligt tuffare och drog gasen i botten på varenda liten raksträcka så att vinden slet i min frukosttallrik till hjälm tills jag var nära att kvävas av de hårt spända remmarna och det var underbart! Vi stannade vid Stafilos, stranden där vi tillbringade hela tisdagen och missade bussen på hemvägen och där gick vågorna höga i de varma vindarna. Jag la mig i skuggan under ett bambuparasoll med de sista sidorna i storebrors bok och försökte låta bli att avundas övriga familjemedlemmars glada skratt och lek i vågorna. Soleksem är inget jag kan rekommendera, men är tacksam över att få låna grannens kortisonsalva.
Det är mycket jag inte berättat ännu, kom att tänka på det nu när jag nämnde grannarna. Mamma mötte en av sina kunder på planet och började fundera på vilka fler bekanta hon kunde tänkas stöta på. Det visade sig snart att våra hotellgrannar på våningen under , som vi tillbringat hela tisdagen brevid på stranden utan att lägga märke till, var ingen mindre än mammas kusin Kicki och hennes man Hasse, samt deras vänner Anita och Johnny. Mycket trevliga!
Kan även passa på att berätta om mammas och pappas husdjur som bosatt sig på deras balkong, närmare bestämt inuti ett trasigt bordsben. Den påminner lite om en stor skalbagge utan skal, eller en svart humla med blå vingar. Den låter dock mer som en stor skalbagge när den flyger. Det finns många underliga insekter på ön, de flesta påminner om de vi har i norden fastän de är mycket större. Myrorna är stora som termiter och spindlarna är sällan mindre än kaffefat, dock inga fågelspindlar. Det vimlar av insekter och syrsorna spelar överallt. Skulle tro att de många ödlorna lever gott på ön. Hittills har vi sett alltifrån små salamandrar och kamouflerade geckos till stora gröna varelser som traskar över vägen. Rovfåglarna, som vi sett mycket av idag lever nog också gott här.
Nu ska vi ge oss ut och käka middag och lämna tillbaka motorcyklarna som är dammiga av grus och sten från åsnestigarna i bergen. Jag kan lätt gissa vad som står på menyn idag, åtminstone vad gäller dryck. Hittills har alla hållit sig till samma vätska – pappa, Anneli och Richard tackar aldrig nej till Mythos, den lokala ölen på ön medan mamma håller sig till vatten. Patrik dricker cola förstås och jag upptäcker nya smaker nästan varje dag i form av fruktjuice. Apelsin, jordgubb, körsbär, melon, banan... Det råder ingen brist på fantasi när det gäller att placera frukt i en mixer i alla fall!
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar