Nu känner jag mig färdig med den här resan. Dagen idag har gått från sådär till lite bättre och därifrån till riktigt dålig. Mitt humör har inte orkat nå hela vägen upp någon gång under dagen, men jag har i alla fall gjort mitt bästa för att bita ihop och inte låta det gå ut över resten av familjen. Jag har varit trött ända sedan jag vaknade, vilket förmodligen beror på att jag inte sovit särskilt mycket. Jag har aldrig haft några problem att få stopp på alla tankar som snurrar, oavsett hur jobbiga de är. Men mina käre småbröder drog igång och hade efterfest i rummet intill strax efter midnatt igår. De hade träffat två tjejer på sportbaren igår och Patrik bytte sängplats med den ena av dem i natt. Kajsa och Nathalie heter de, fyller arton båda två i år och kommer från Trollhättan. Jag har inte sett dem ännu, men de bor i rummet brevid grabbarnas på hotellet.
När klockan var fyra imorse var det fortfarande ett jäkla liv men då hade mamma fått nog och avbröt deras festande, så det var tyst i åtminstone ett par timmar innan jag vaknade. Efter frukost satte jag mig tillrätta bakom pappa på en av de två mopeder de hyrt igår och så åkte vi ner till Skiathos stad och hyrde en tredje. Trots att jag nu bytt ner mig från en fyrtaktare på 125 kubik till en tvåtaktare på max 50 tycker jag fortfarande att det är lite småkul att köra tvåhjuling. Något positivt i alla fall, även om det knappast orkar väga upp den enorma hemlängtan som idag kombinerats med en nästan lika stor trötthet, samt ett retligt brännsår på benet från en rykande varm ljuddämpare. Den klantighet jag äger blir knappast lindrigare när jag är trött, men som tur var låg det ett apotek i närheten och där blev jag väl omhändertagen och omplåstrad med både det ena och det andra så smärtan i benet var snart glömd. Dock kommer jag säkert få en snygg solbränna runt bandaget så att jag inte ser riktigt klok ut, men det brukar jag ju sällan göra ändå.
Vi fem började denna blåsiga och molniga, lagom varma dag med en timmes shopping i Skiathos stad. Jag hittade allt jag sökte utan problem och känner mig nöjd med det, så nu kan vi väl åka hem? Mamma är också supernöjd med sina hippa clownbyxor som var så sköna att hon var tvungen att köpa likadana till både Anneli och mig. Jag påminde mig om Janes kommentar på båten då vi började bli sådär lagom övertrötta allihop och hon helt seriöst antydde att vi borde starta cirkus tillsammans. Det var efter att Patrik visat henne sitt gummiansikte samt snackat med en kalkon på kalkoners språk och därefter lyckats övertala pappa att härma Kalle Anka. Eller, egentligen var det nog Jane som lyckades övertala honom till det genom att själv försöka sig på en liknande imitation. Vad vi andra lyckades ställa till med sör cirkus den eftermiddagen minns jag inte, eller så har jag helt enkelt förträngt det.
Vi käkade på en av stadens restauranger och Patrik kompletterade sina snobbrillor med en snygg snobbskjorta för snobbigt mycket pengar som han lyckades pruta ner till ett överkomligt snobbpris. Sen blev det varmt så vi bytte shoppingpåsarna mot badkläder och körde vidare västerut. Det bästa med den turen var utsikten som tyvärr inte varade så länge. Sen var jag jättetrött och ville hem. Min hosta har blivit värre igen och jag orkar knappt försöka mig på att prata. När vi sedan efter många om och men hamnade på en strand så fullpackad medsåväl fulla som fula folk, barer, hög musik och olidlig värme att det kändes som att komma nykter till en veckolång festival som ballat ur, fick jag nog och åkte hem. Tyvärr visade det sig att den hotellnyckel som alltid brukar hamna i min väska inte fanns där, utan i Annelis strandväska var det inte mycket annat att göra än att ta sig i kragen och promenera efter dem. De hade inte kört så långt som tur var och efter tio minuters brant nedförsbacke hade jag hunnit ifatt dem, hittat nyckeln och börjat gå uppåt igen, ett litet steg i taget. En av de första saker jag lärde mig när vi möttes av den grekiska värmeböljan var att dra ner på tempot, rejält. Numera tar saker och ting minst dubbelt så lång tid att uträtta och en promenad på tvåhundra meter tar minst en kvart, beroende på åt vilket håll det lutar.
Hemlängtan har jag som sagt, jag längtar hem till fjällen och vattenfallen och myggen i skogen, till uteplatsen på baksidan huset vid fruktträdgården, till sjön och bryggan och klipporna, till tomaterna och squaschen och potatisen, till köket och spisen, till min egen säng... och allra mest längtar jag hem till Ronjas ivriga glädje och Erics varma famn.
Når du har lagt deg för meg og er varm, lånar meg litt dyna å en arm... Ingen er så god som du!
Fem dagar kvar...
När klockan var fyra imorse var det fortfarande ett jäkla liv men då hade mamma fått nog och avbröt deras festande, så det var tyst i åtminstone ett par timmar innan jag vaknade. Efter frukost satte jag mig tillrätta bakom pappa på en av de två mopeder de hyrt igår och så åkte vi ner till Skiathos stad och hyrde en tredje. Trots att jag nu bytt ner mig från en fyrtaktare på 125 kubik till en tvåtaktare på max 50 tycker jag fortfarande att det är lite småkul att köra tvåhjuling. Något positivt i alla fall, även om det knappast orkar väga upp den enorma hemlängtan som idag kombinerats med en nästan lika stor trötthet, samt ett retligt brännsår på benet från en rykande varm ljuddämpare. Den klantighet jag äger blir knappast lindrigare när jag är trött, men som tur var låg det ett apotek i närheten och där blev jag väl omhändertagen och omplåstrad med både det ena och det andra så smärtan i benet var snart glömd. Dock kommer jag säkert få en snygg solbränna runt bandaget så att jag inte ser riktigt klok ut, men det brukar jag ju sällan göra ändå.
Vi fem började denna blåsiga och molniga, lagom varma dag med en timmes shopping i Skiathos stad. Jag hittade allt jag sökte utan problem och känner mig nöjd med det, så nu kan vi väl åka hem? Mamma är också supernöjd med sina hippa clownbyxor som var så sköna att hon var tvungen att köpa likadana till både Anneli och mig. Jag påminde mig om Janes kommentar på båten då vi började bli sådär lagom övertrötta allihop och hon helt seriöst antydde att vi borde starta cirkus tillsammans. Det var efter att Patrik visat henne sitt gummiansikte samt snackat med en kalkon på kalkoners språk och därefter lyckats övertala pappa att härma Kalle Anka. Eller, egentligen var det nog Jane som lyckades övertala honom till det genom att själv försöka sig på en liknande imitation. Vad vi andra lyckades ställa till med sör cirkus den eftermiddagen minns jag inte, eller så har jag helt enkelt förträngt det.
Vi käkade på en av stadens restauranger och Patrik kompletterade sina snobbrillor med en snygg snobbskjorta för snobbigt mycket pengar som han lyckades pruta ner till ett överkomligt snobbpris. Sen blev det varmt så vi bytte shoppingpåsarna mot badkläder och körde vidare västerut. Det bästa med den turen var utsikten som tyvärr inte varade så länge. Sen var jag jättetrött och ville hem. Min hosta har blivit värre igen och jag orkar knappt försöka mig på att prata. När vi sedan efter många om och men hamnade på en strand så fullpackad medsåväl fulla som fula folk, barer, hög musik och olidlig värme att det kändes som att komma nykter till en veckolång festival som ballat ur, fick jag nog och åkte hem. Tyvärr visade det sig att den hotellnyckel som alltid brukar hamna i min väska inte fanns där, utan i Annelis strandväska var det inte mycket annat att göra än att ta sig i kragen och promenera efter dem. De hade inte kört så långt som tur var och efter tio minuters brant nedförsbacke hade jag hunnit ifatt dem, hittat nyckeln och börjat gå uppåt igen, ett litet steg i taget. En av de första saker jag lärde mig när vi möttes av den grekiska värmeböljan var att dra ner på tempot, rejält. Numera tar saker och ting minst dubbelt så lång tid att uträtta och en promenad på tvåhundra meter tar minst en kvart, beroende på åt vilket håll det lutar.
Hemlängtan har jag som sagt, jag längtar hem till fjällen och vattenfallen och myggen i skogen, till uteplatsen på baksidan huset vid fruktträdgården, till sjön och bryggan och klipporna, till tomaterna och squaschen och potatisen, till köket och spisen, till min egen säng... och allra mest längtar jag hem till Ronjas ivriga glädje och Erics varma famn.
Når du har lagt deg för meg og er varm, lånar meg litt dyna å en arm... Ingen er så god som du!
Fem dagar kvar...
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar