Rötter

Det hade börjat ljusna ute när vi vaknade av ljuden från kvarnhuset. Pappa var ute och snickrade golv och klockan var sex på morgonen. Idag fick jag åka med storebror på pappas hoj och vi valde en grusväg i norrgående riktning. Där vägen tog slut fortsatte vi att köra, rakt ut i skogen. Där körde vi runt lite mellan träd och över stenar innan vi vände hemåt igen. Storebror fick ett alldeles utmärkt tillfälle att skrika ur sig lite frustration där ute i skogen och han kändes lite lugnare på hemvägen. Vi skalade potatis och åt stek till middag och sen lånade vi mammas bil till Katrineholm. Handsvett, gödsel, trasiga stängsel, kaffedoft, gardiner, sorg och besvikelser. Jag tryckte ner en plötslig vilja att skrika i falsett och spräcka hela den präktiga fasaden av lögner. Sen greps jag av en överväldigande stolthet över min bror som var så klok, så förnuftig, så vuxen och så oerhört stark. Odödlig nästan men lika mänsklig som vem som helst. Solbränd och uppgiven kom han hem som en främling, sa vad han tyckte och tänkte utan att låtsas och sen åkte vi därifrån medan hälften av stenarna rämnade från högen. Tillbaka i stan kändes alltsammans en smula overkligt och snart var vi på riktigt gott humör igen. Vi förfestade hemma hos Nathalie och Marina där jag fann mig väl tillrätta i det lättsamma gänget och sen tog storebror med mig på en egen krogrunda innan vi till sist hamnade på Harrys tillsammans med de andra i alla fall. Det blev en kort efterfest hos en av Stefans närmaste vänner innan vi fick nycklarna till Nathalies lya. Eric ringde precis när vi gått o lagt oss och vi snackade i över en timme alla tre innan vi somnade.

Efter fyra timmars intensiv sömn började vi söndagen på ett av stans kaféer. Stefan ville gärna att jag skulle få träffa Marina också innan jag åkte och vi mötte henne på tågstationen mitt emot strax före elva. Jag trodde att jag skulle få kämpa hårt för att lära mig tycka om henne, eftersom mitt första intryck av henne inte tillhör de bästa. Därför blev jag förvånad över hur lätt det var att tycka om henne. Det första som slog mig var hur söt hon är och så lättsam och glad trots allt hon gått igenom. Det kändes bra att lämna Stefan i hennes sällskap och jag var helt lugn när jag åkte, trots alla tankar och känslor som fortfarande slogs inom mig. Resan tillbaka till Lene tog bara två timmar och efter maten bar det av till Tønsberg igen. Anneli körde och jag la mig tillrätta i baksätet och försökte få lite sömn. Det gick sådär, en halvtimme lyckades jag kanske sova i alla fall. Det första vi gjorde var att åka ut till Teie så att Anneli och Jon fick skriva på kontraktet till sin nya lägenhet. Den hade väl sin charm även om planlösningen var lite knepig. Köket är större i den nya lägenheten i alla fall, skönt. Jag hjälpte dem att bära upp alla grejor från bilen, kramade om dem och åkte ut till Eric på Vallø. Ronja kom störtande nerför trappan när jag klev in genom dörren och anföll mig med glada skutt och hundpussar överallt. Vi stannade i byn över natten.