Något

Jag körde direkt till jobbet från Tønsberg på måndag morgon och dagen kändes oändligt lång. Inte förrän åtta var jag hemma, bara tjugo minuter efter Eric. Vi tinade köttfärs i micron och Ronja skällde. Förra veckan när inte Ronja var hemma trodde vi nästan att det var något fel på micron, eftersom den inte lät som den brukar. Köttfärssåsen blev riktigt krämig och god, jag dukade medan pastan kokade färdigt. Av ren vana plockade jag fram tre gafflar ur lådan men hejdade mig halvvägs in i rummet. Jag vet ju så väl att Stefan inte är hemma och just nu känns det lite tungt att inte få träffa honom på ett tag. Jag hoppas det går över snart, vill att vår sporadiska kontakt ska fortsätta fungera som den alltid har gjort. Men saknaden kommer förstås alltid finnas hos oss, ända till i sommar då jag hoppas att han kommer hem igen. Hoppas, inget annat. Inga förväntningar, bara hopp. Stefan är en fri själ. Precis som Eric. Och jag. Vi får försöka ta vara på stunden så gott vi kan. En liten del av våra liv, tillsammans.

Det är något som ligger och gnager små hål i tillvaron, vad vet jag inte. Kanske har det något samband med diskussionen vi hade häromdagen. Att vi inte kan förbereda oss för livet var vi överrens om, men jag tror att vi kan förbereda livet för oss. Jag frågade Eric först, önskar att han ville göra sig själv den tjänsten. Det är mycket önsketänkande nu, om jag bara visste varför...