Rekordhögt!

Ett tag trodde jag att jag höll på att bli senil. Det tog inte mindre än tio minuter efter att jag vaknat innan jag mindes varför det var så tomt. I sängen, på badrummet, i duschen, vid frukostbordet, i vedskjulet, vid kaminen, i huset, på gården, tomt, tomt, tomt! Bara jag och Ronja. Efter frukosten hoppade jag i skoteroverallen och så kröp Ronja och jag uppför slänten bakom huset. Det är det enda sättet att ta sig fram i den djupa snön, försöker man att gå så sjunker man ner till låren om man har tur och till magen om man har otur. Men att krypa går bra så vi tog oss upp till ruinerna på det viset. Där i skogsbrynet kunde vi gå normalt en liten bit för där lyfter träden upp den mesta snön fortfarande. Vi sicksackade upp mellan stenmurarna till stigen som vi tråkkade upp igår och följde den halvvägs ungefär. Sedan fick jag en sån där impuls och vek av uppåt. I början gick det att krypa, men snart blev det för brant för det också. Till er som aldrig prövat att krypa rakt uppåt kan jag säga att det går inte för man glider bara tillbaka hela tiden. Så vi sicksackade mellan vad som såg ut som jättelika snötäckta stenar tills vi nådde en hyfsat plan yta. Då först vände jag mig om och möttes av DEN fantastiska utsikten! Vi hade tagit oss en bra bit upp och kunde nu se vartenda träd på hela ön, även de på andra sidan och söder om den bredde sjön ut sig ända ner till Treungen och söder om Treungen reste sig ännu fler fjäll som jag inte sett förut. Himlen var klarbå, solen stod högt på himlen, vi var omringade av vita mäktiga fjälltoppar och längst ner i dalen knakade isen på den fyra mil långa och 250 meter djupa sjön. Någonstans till höger om oss rasade snön från en trädgren och förutom det var det alldeles stilla. Vi satt tysta bredvid varann och lyssnade till tystnaden och våra egna andetag. Ljudet av våra snabba hjärtslag efter den branta klättringen var nästan öronbedövande här uppe när allt annat var så tyst och utsikten var helt otrolig. Så sanslöst vackert. Jag har bott här i ett halvår nu och fortfarande slås jag av hur vackert det är varje morgon när jag vaknar. Det går liksom inte att få nog av... Jag vill aldrig flytta härifrån!