Hemska tankar

Jag är dödstrött men får inte sova på grund av alla tankar som trasslar in sig i varandra och orsakar yrsel och huvudvärk... Tror att jag ska stanna hemma och sova imorgon. Två dagars arbete är helt tillräckligt denna veckan tycker jag :) (Tur man har fast lön) Stefan och Fati lämnade oss och satte sig på bussen till Tönsberg idag men innan de åkte kom diskussionen om personligheter upp igen. Det började med min tanke om att män ofta dömer andra människor efter deras agerande och hur de lever sitt liv, medan kvinnor ofta är bättre på att döma folk efter deras personlighet och hur de är som personer. Jag kom att tänka på det för tre kvällar sedan och frågade Eric, som genast och bestämt hävdade att det ju är precis samma sak. Man är sina handlingar helt enkelt och personligheten formas efter hur man lever sitt liv. Vi diskuterade detta en lång stund och jag försökte vända på Erics argument så gott det gick men blev till sist tvungen att ge upp. Jag funderade lite och tog sedan upp diskussionen följande kväll igen., med samma resultat. Och idag var det Eric som tog upp det med Stefan. Och Stefan resonerar som vanligt precis som jag, fast han är envisare och klarar att vända Erics argument lite längre än jag gör. Jag tycker det är kul med diskussioner som man kan komma tillbaka till om och om igen, det finns liksom inget rätt eller fel (även om Eric förstås hävdar att han har rätt i det här fallet) :P

En annan sak som stör mig är alla tankarna på Lene och vad som försiggår där nu. Jag tänker på hur många det är som faktiskt drabbas och på så många olika sätt... Och så tänker jag på hur jag skulle ha reagerat i hennes situation... och jag skulle nog ha blivit helt knäckt, men distanserat mig från skuldkänslorna, för framförallt så skulle jag ha blivit så fruktansvärt arg och förbannad. Och det vore hemskt att vara så arg och inte ha någon att skrika ut all sin ilska till... Jag kan inte komma på något som skulle kunna vara mer egoistiskt än det att faktiskt ta sitt eget liv. Utan en tanke på alla som drabbas... på sina egna barn! Eller hur fan tänker man då egentligen? Jag kan för den sakens skull inte komma på något som skulle vara så hemskt... hemskare än det att ta ifrån sina barn deras föräldrar, deras stöttepelare genom hela livet. Det måste vara något fruktansvärt i så fall. Och något man kanske borde värdera innan man tar på sig det livslånga ansvaret att vara förälder...