Kjedelig

Hela veckan har jag kommit hem från jobbet till ett varmt och rörigt hus och jag har vant mig vid att aldrig vara ensam. Men idag är det alldeles tomt och tråkigt. Fortfarande rörigt och förutom tystnaden märks det knappt att de är borta. Brädorna står lutade mot väggen utanför, Ronjas matskål står kvar på golvet i köket och tandborstarna ligger kvar i badrummet. Annelis väskor med kläder och bråte står överallt. Det är varmt och lite stökigt, på ett hemtrevligt sätt. Men tystnaden är påtaglig. Ingen Ronja som kommer rusande när jag kommer in genom dörren, ingen Eric som kommer efter och omfamnar mig, ingen lillasyster som ber om hjälp i köket och ingen storebror som gör allt för att retas med mig för att i nästa stund be om massage. Inga tomma magar att mätta och inga ömma ryggar att knåda, ingen axel att lägga kinden mot när jag är trött, ingen Eric som stjäl allt täcke och envisas med att hålla mig vaken så länge som möjligt, ingen Steve som serverar kaffe klockan tio på kvällen av samma anledning och ingen Anneli som smugit iväg för längesedan med Jon i telefon. Det borde vara skönt, åtminstone lite. Men det är bara tråkigt. Jeg kjeder meg!

Men dagen har ändå varit händelserik. Jag har varit arg på jobbet idag. Riktigt arg. Tillräckligt arg för att visa det. Så arg att jag inte kunnat motstå impulsen att först krama sönder allt som hamnade i mina händer och sedan kasta det med all kraft, åt helvete helst. Så arg att tårarna rann. Och tillräckligt arg för att ge fan i det. Så arg har jag inte varit sedan femårsåldern när jag skrek och slog i dörrarna hemma hos mamma och pappa. Det var en befrielse. Jukka och chefen var riktigt bekymrade för mig. Att sluta le för ett ögonblick är tillräckligt för att de ska bli bekymrade, så bekymrade är väl kanske bara förnamnet. De övergav allt de hade för händer för att hjälpa mig med den pannkaksätande förpackningsmaskinen och den etikettätande etikettmaskinen och chefen klappade om både mig och Jukka och talade om hur glad han var som har oss i bedriften. Det bör han vara för just nu är vi oumbärliga. Skulle jag bli sjuk en dag nu så stannar bedriften. Då kan vi inte producera och det vore en katastrof. Chefen ville bjuda mig på middag idag, ute för att han tyckte jag hade förtjänat det. Men jag var helt ödelagt och ville bara hem. Jag längtade efter ett varmt bad och Erics nydeliga massage. Men jag får väl nöja mig med ett bad.

Det har hänt bra saker idag också. Jag har blivit ägare till en bil som jag inte sett ännu. Men den är tydligen ganska lik någon som jag älskar att köra så den är säkert jättebra. Lite äldre och lite mindre motor, men färre mil bakom sig och samma underbara fyrhjulsdrift. Nästan samma färg till och med. Mamma och pappa hämtade den åt mig idag och mamma älskar att köra den, hon hade inte ens något emot att låna ut volvon i en vecka till i utbyte mot den. Skönt då kanske jag kan få en hyfsat lugn helg hemma för en gångs skull. De har bokat en resa också, två veckor i juni. Det ska bli underbart med lite sol i början av sommaren :)