Jag brukade klara mig ganska bra på egen hand. Somnade när jag gick och la mig och sov gott hela natten, åt frukost på morgonen, var pigg och glad på jobbet, åt oftast både lunch och middag och mådde för det mesta väldigt bra.

Inatt sov jag nästan ingenting. Och de få timmarna jag fick sova var oroliga. Jag klarar inte att släppa jobbet när jag kommer hem. Det förföljer mig ända in i sömnen, vilket gör att jag känner mig stressad hela tiden. Det tar hårt på krafterna och på jobbet är jag fruktansvärt trött, vilket recucerar min annars så effektiva och noggranna arbetskraft så att jag gör ett sämre jobb och det i sin tur ger mig lite sämre självförtroende. Jag mår inte bra. Svettas och fryser om vart annat och har ont precis överallt. Ryggen är helt kass och gör ont hela tiden när jag rör på mig. Jag har till och med ont under fötterna! Matvanorna har blivit mycket sämre. Jag försöker äta, men känner mig aldrig riktigt hungrig. Jag som brukar vara hungrig hela tiden, redan en timme efter att jag ätit... Men mat smakar liksom inte lika gott som den brukar...

Sådär, nu har jag fått tycka lite synd om mig själv :) För att återvända till verkligheten så är det inte riktigt så illa. Det finns nämligen någon som bara genom sin närvaro får mig att må väldigt bra. Som får mig att sova gott på nätterna eftersom jag kan stänga av alla tankar på jobb, som kan få vad som helst att smaka gott, som hela tiden ökar mitt självförtroende och som på något underligt sätt klarar av att vara helt fantastisk, hela tiden...

Imorse (för två timmar sen) var det enbart tanken på den personen som förmådde mig att kliva upp ur sängen och om ett par minuter ge mig iväg till jobbet igen.

Jag ska klara av den här veckan.

Men om chefen skulle få för sig att vi ska jobba på det här viset någon mer gång kommer jag kräva att få jobba första skiftet, för det här håller på att ta knäcken på mig. Helst skulle jag vilja kräva en avlösare också så att jag kan få en paus någon gång under skiftet, men det vore antagligen lite för orealistisk just nu. Det krävs verkligen en stark framtidstro för att orka arbeta på ett litet företag som nästan går på knäna, ibland är den det enda som förmår mig att stanna.